Vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram
På onsdag har jag befunnit mig på västkusten i tre veckor. Sinnes vad tiden går. Och tiden läker alla sår. Jag mår så bra här borta. Vill inte ens åka hem (bara för att jag saknar alla mina pluttungar där borta) men annars så har jag inget behov av det. 
I tisdags promenerade jag ner till centrala Göteborg (som förövrigt inte tar mer än 10-15 min) för att hitta ett nytt bling till min tragge. Glittret hade släppt på det gamla. När jag kom ut 20 min senare ifrån det ökända "Barberella" hade min septum vaknat till liv och jag blev ringad även i tragusen. Ibland behöver man förändringar.. Eller i detta fall ett uppvaknande. Tack Wille.
Nu blir inte mamma överglad. Men hon överlever troligen, det är ju ändå en favorit i repris.
I tisdags promenerade jag ner till centrala Göteborg (som förövrigt inte tar mer än 10-15 min) för att hitta ett nytt bling till min tragge. Glittret hade släppt på det gamla. När jag kom ut 20 min senare ifrån det ökända "Barberella" hade min septum vaknat till liv och jag blev ringad även i tragusen. Ibland behöver man förändringar.. Eller i detta fall ett uppvaknande. Tack Wille.
Nu blir inte mamma överglad. Men hon överlever troligen, det är ju ändå en favorit i repris.
Annars så jobbar jag tors-sön. Borstar tänderna och går extra mycket i trappor då jag provsmakar godiset dagligen.
Den 16:e juni kommer jag hem till Sörpan igen. Då kommer jag förmodligen ha saknat stan både 1-2 gånger. Då är det fest, midsommar, pussar, kramar, mat och Bråvalla.
Heeyooh!
